Negerchock!

Tänkte bara påminna, så ingen glömmer. Är ni i stan (malmö) eller i någon kranskommun, ta er till Gatan Bar, Mäster Johans Gatan 15 (vid Lilla torg). Det blir ett jävla liv i vanlig ordning. Ena halvan av negerchock! uppträder plus en massa andra välsignade pajasar. Kom dit, klockan 20.00 börjar showen.

/Kringlan

Återigen, stoppa som där sjuka svinen. Innan det går för långt!

Vi lever i ett samhälle där vi tar hand om våra sjuka. Det är något bra. Men vi måste också passa oss, vii får inte bli dom sjukas husdjur. Någon sorts jävla leksak, som dom gör vad dom vill med.

Det spelades in två filmer på alla hjärtans dag. Det här är den andra (och den näst bästa). Den tar upp släktskapet mellan kärlek, vänskap och elakhet.

Dagens film... är inte så bra... men en film... så här blir det när folk vill ha bloggen kvar... se och gråt... lite kul kanske...

Först lite travia om dagens film. Att paret i filmen är ett bögpar tillför inte sketchen något. Det beror på att vi inte hade någon kvinna att använda oss av när vi spalde in. Så går det till när man inte får filmstöd, fördelen är att ni aldrig riskerar se Tjocktjuven eller Tre Solar på Negerchock! Filmen då: den handlar om en löneförhöjning och hur den plockar fram det sämsta hos oss. Någon egentlig poäng med eller i filmen går inte att finna. återigen, ledsen för den sena publiceringen. Skärpning lovas.

Dagens film handlar om var gränsen för otro går, dessutom var gränsen för fria fantasier och rent vansinne går, liksom hur hårt gränsen för vänskap kan töjas (fan, detta låter som en sång av Raymond och Maria).

Ledsen för den sena uppdateringen av bloggen. Jag är kass. Intressant med dagens film är att man märker vilken färskvara humor är. Sketchen är bara ett par dagar gammal, men känns redan saggig. Men till skillnad från mejeriprodukter, kommer den vara kul om ett knappt år och kännas fräsch igen. Ball, va?!

Vi är tillbaks!

Vi funderar allvarligt på att lägga ner Negerchock eftersom antalet besökare inte riktigt nått upp till våra förväntningar. Ni som kommer hit är naturligtvis en sorts humorelit och rakt inte något att fnysa åt, men trots det skulle vi vilja be er: Säg till alla ni känner att titta in här. Säg till folk ni inte riktigt känner. Säg till djur med tillgång till Internet, så får vi se om vi kan ändra vår sviktande besöksstatistik.

Nu till något annat: Vi vill gärna ha in lite förslag på teman. Framför allt, om det är något som du skulle bli skitförbannad om vi skojade om (på allvar), skriv då det här så gör vi en sketch om det!

Vi har haft lite tekniska problem den senaste tiden. August kamera äter upp våra videoband. Vi sitter på en enorm skattkista med ovisade sketcher, men måste först få ut dom ur kamerans mage. Förhoppningsvis är vi snart tillbaks med nya filmer. Ha tålamod och fortsätt titta in på vår anspråkslösa blogg.

Er Kringla

Efter ett kort men pinsamt uppehåll är vi nu tillbaks med en sprillans ny sketch.

Ojojoj! Ikväll är det vårpremiär för standup-klubben STANDUP PÅ GATAN, som drivs av bland andra Negerchocks bloggare Kristoffer Svensson. Vi finns på Gatan Bar, Mäster Johans gata 15 i Malmö (vid Lilla Torg) och börjar kl 20:00 (men då slutar också ölen vara riktigt billig, så kom ett par minuer i åtta).

På STANDUP PÅ GATAN samsas oetablerade komiker med mer etablerade förmågor och rena debutanter. Varje onsdag kl 20:00

Ikväll ser vi: Niklas Larsson, Marcus Johansson, Eric Andersson, Kristoffer Svensson, Dalia Lasek, Mats Andersson, Björn Johansson och Tomas Högblom. Kvällens konferenser är Elin Nordén och för musik och teknik svarar DJ Steve.

Inträdet är fritt.

I dagens film presenteras en invention som kan liknas vid ett fight club i miniatyr. Negerchock! ger er (tada!) Skrikskåpet!

Dagens film...

I dagens film tvingas en man till eftertanke - vad innebär det om man känner att världens enklaste jobb är för svårt? Går det överhuvudtaget att leva med den självbilden?

Många företag har lätt för att ta till klyschor när dom beskriver sina mål och idéer. Gärna nån skit på latin, eller ledord som alla ställer upp på. Lyhördhet. Så förbannat redigt. Om det finns någon betydelse i uttrycket att spåna fritt, så är det i alla fall inte att man ska spåna fritt.

Brist på fantasi? Javisst, men det är inte därför mannen som sitter i telefonkö nu kommer tillbaks. Det gör han för att problemet är större än många vill föreställa sig. Två andra problem behandlas också kärleksfullt i filmen - Riksschimpansen Ola och Godhets ambassadören Alice Bah.

Det slog mig just att ordet "telefonkön" låter som en penis för telefoner. Men strunt i det. Vi syftar givetvis på den förnedrande väntan man utsätts för så fort man ringer någon som inte tillhör den närmsta vänkretsen. "Vill du tala med vår digitala rösttjänst, eller vill du bli kopplad till Saddam Husseins jordkula?" Nej tack, jag vill helst av allt få tillbaks den senaste halvtimmen av mitt liv.

Tillbaks på tidningsredaktionen.

För sista gången ska vi nu träffa våra danska vänner, gynnarna från jyllandsposten. Den här gången vänder de både sin lust att skoja och sin djupa svärta in mot den egna gruppen. Man ska inte jonglera med piggsvin om man säljer ballonger, är kanske den enda visdom vi kan dra av danskarna.

Vi har någon sorts bror duktig-komplex. Det är ett problem och det vet vi. Det tar sig olika uttryck. Ett exempel är dags sketch  - lite difus mediakritik. Förhoppningen är att vi inte verkar ta någons sida (exempelvis filmens seriösa journalist), utan att vi önskar slippa allt. På riktigt. Det är sent nu och jag är trött. Men jag vill slippa tidningar. På riktigt. Jag hatar skiten. Ingen tidning har gjort mig något gott. Bränn snusket. Folk kan väl läsa böcker. Eller ännu hellre - spela spel.

Här kommer ännu en daterad sketch som vi hittat djupt nere i arkiven. Återigen försöker skämtarna på Jyllandsposten göra världen till en lite roligare plats.

Ingen bryr sig om dom gamla och svaga. Utom vi på negerchock då. Den här filmen belyser ett riktigt problem, att våra fina pensionärer aldrig riktigt bjuds in i gemenskapen.

I den andra delen i vår serie om Jyllandsposten får de glada journalisterna ett samtal av Kadaffi. Den här sketchen tar upp en mycket viktig detalj som ingen tycks ha tänkt på: Hur kan muslimerna vara så säkra på att det var just DERAS Muhammed som bilderna föreställde? De kan ju inte gärna veta hur den riktiga Muhammed såg ut!

När man försöker formulera sina åsikter i ord kommer man ibland på att man inte riktigt vet vad man tycker eller varför. När vi spelade in detta kändes det så fräscht och skoj men nu inser jag att det är förutsägbart och långdraget. Förlåt oss alla bloggläsare, vi lovar att skärpa oss!